Den gången då Neil Armstrong för femtio år sedan satte ned sin fot på månens yta väckte han människors vördnad, stolthet och förundran i hela världen. Tidningen hävdade att ”människan är från och med idag kapabel att resa vart han vill i universum, han kan resa dit hans tankar och hans påhittighet för honom, till de planeter, som människan snarare förr än senare helt klart kommer att ta honom.” Men nej, månlandningen var en villfarelse, ett mål som man inte uppnår som ett mål i sig självt utan som ett sätt att signalera att Amerika är i stånd att klara av något utöver det vanliga. Den poängen behövde inte formuleras om när den väl hade yttrats. Det är endast 571 människor som har varit i jordens omloppsbana, och sedan 1972 har ingen försökt sig på att komma mycket längre in i rymden än sträckan Des Moines till Chicago.

Nästa halvsekel kommer att bli helt annorlunda med fallande kostnader och ny teknik. Halvseklet kommer att präglas av kinesiska och indiska ambitioner, och en ny generation entreprenörer som utlovar en djärv epok med utveckling i rymden. Nästa femtio år kommer nästan så säkert som amen i kyrkan inbegripa turism för de välbärgade och även bättre kommunikationsnätverk för gemene man. På lång sikt kan det komma att innebära exploatering av mineraler och även masstransportering. Rymden kommer mer och mer att likna en utvidgning av jorden – en arena för företag och privatpersoner, inte bara myndigheter. Men för att detta löfte ska kunna infrias behöver världen skapa ett system med lagar som styr rymden, såväl i tider av fred som i tider av krig, om händelseutvecklingen går så långt.

Så långt har utvecklingen av rymden fokuserat på att underlätta aktiviteter på jorden, i huvudsak satellitkommunikationer för radio- och TV-utsändningar och navigering. Nu börjar saker och ting att förändras på två områden: För det första går geopolitiken i bräschen för att skicka människan bortom grundlagret av jordens låga omloppsbana. Kina planerar att landsätta människor på månen 2035. President Donald Trumps administration vill ha amerikaner tillbaka på månen 2024. Fallande kostnader gör det mer överkomligt ekonomiskt att visa sig på styva linan. Apollo kostade hundratals miljarder dollar (i dagens valuta). I dag kostar biljetten tiotals miljarder dollar.

[ … ]

Det är ett misstag att upphöja rymden som ett slags romantiserat vilda västern, ett anarkistiskt gränsområde, i vilket mänskligheten kan kasta av sig sina bojor och återupptäcka sitt öde. Herravälde krävs för att uppfylla löftet. I en tid då världen inte kan enas om regler för handeln på jorden avseende ståltackor och sojabönor ter sig detta som ett oöverstigligt hinder. Emellertid kommer potentialen av vad vi kan förvänta oss ligga bortom vår jord. I bästa fall kan vi behöva vänta ytterligare femtio år på att våra drömmar ska realiseras. Ett skräckscenario är att rymden kan bli ytterligare ett problem för vår jord.

Ögonblicket när Neil Armstrong för 50 år sedan satte ner foten på månens yta väckte respekt, stolthet och förundran över hela världen. Här i tidningen påstod vi att ”från den här dagen kan människan nå varthelst viljan och uppfinningsrikedomen vill komma … till planeterna snarare förr än senare, kan människan säkert ta sig.” Men så blev det inte. Månlandningen var ett undantag, ett mål som inte uppnåddes för att det var ett mål i sig, utan för att det var ett sätt att visa upp Amerikas enastående förmåga. När det målet väl var uppnått behövde inget mer göras. Bara 571 personer har befunnit sig i satellitbana runt jorden och alltsedan 1972 har ingen förmått nå längre ut i rymden än avståndet från Des Moines till Chicago.

De följande 50 åren kommer att se helt annorlunda ut. Sjunkande kostnader, nya tekniker, kinesiska och indiska ambitioner och en ny generation entreprenörer, allt detta vittnar om en djärv era inom rymdtekniken. Högst troligt kommer den att omfatta rymdturism för de välbeställda och bättre kommunikationsnät för alla. På längre sikt kan det innebära mineralutvinning och till och med masstransporter. Rymden kommer allt mer att likna en utvidgning av jorden – en ny arena öppnas för företag och enskilda individer, inte bara för regeringar. Men om detta scenario ska bli verklighet behöver mänskligheten skapa ett system av lagar som styr över skyarna – såväl i fredstid som i värsta fall i krig.

Hittills har utvecklingen av rymdtekniken inriktats på att underlätta verksamheter nere på jorden – i huvudsak satellitkommunikation för utsändning och navigering. Två faktorer håller nu på att ändras. För det första strävar geopolitiken efter att sända människor längre bort än en omloppsbana runt jorden. Kina siktar på att landsätta människor på månen till år 2035. President Donald Trump och hans regering vill att amerikaner ska vara tillbaka på månen till 2024. Dessa styrkedemonstrationer blir mer överkomliga tack vare lägre kostnader än tidigare. I dagens penningvärde kostade Apollo hundratals miljarder dollar (i dagens penningvärde). Ny är biljettaxan i stället tiotals miljarder.
[ … ]
Det vore ett misstag att framställa rymden som den nya vilda västern, ett laglöst gränsland, där människorna kan frigöra sig och återfinna lyckan. Makten behöver styras upp för att rymdens möjligheter ska kunna utnyttjas, och det är mycket begärt i en tid där världen inte kan enas om handelsreglerna för stål eller sojabönor. Men därförutan kommer nyttjandet av möjligheterna utanför jorden att dröja åtminstone ytterligare 50 år. I värsta fall kommer rymden att förvärra problemen på jorden.

Det ögonblick för 50 år sedan då Neil Armstrong satte sin fot på månens yta fyllde världen med förundran, stolthet och häpnad. Denna tidning menade att ”människan från och med idag kan ta sig var helst hon önskar i universum, och i sin uppfinningsrikedom var helst hon föresätter sig… att inom en snar framtid ha nått andra planeter, är numer en förvissning hos människan.” Men nej. Månlandningen var ett undantag. Inte ett självändamål, utan ett sätt för Amerika att visa upp sin oöverträffade kapacitet. Och det räckte med att poängtera denna en enda gång. Endast 571 personer har vistats i omloppsbanan, och sedan 1972 har ingen vågat sig mycket längre ut i rymden än det avstånd som skiljer Des Moines från Chicago.

De nästkommande 50 åren kommer att se mycket annorlunda ut. Minskande kostnader, ny teknologi, kinesiska och indiska ambitioner, samt en ny generation entreprenörer förebådar en dristig rymdutvecklingsepok. Denna kommer med största sannolikhet inbegripa turism för välbärgade, och bättre kommunikationsnätverk för alla. I långa loppet kan den komma att medföra exploatering av mineraler och rentav masstransporter. Rymden kommer alltmer övergå till att vara som en förlängning av Jorden – en arena för företag och enskilda individer, inte bara för regeringar. Men för att detta löfte ska kunna infrias måste världen utforma ett regelverk för hur himlavalvet ska regeras – både i fredstid och, måhända, i krig.

Rymdutvecklingen har så här långt fokuserat på att underlätta aktiviteterna här nere – främst satellitkommunikationer för sändning och navigering. Nu håller två saker på att förändras. Först det första trycker geopolitiken på för nya framstötar vad gäller att skicka människor förbi den låga omloppsbanan runt Jorden. Kina planerar för att landa människor på Månen till 2035. President Donald Trumps administration vill att amerikanerna ska ha återvänt dit 2024. Minskande kostnader gör detta poserande lättare att unna sig än tidigare. Apollo kostade hundratals miljarder dollar (i dagens valuta). Nu ligger biljettpriset på tiotals miljarder.

[ … ]

Det är ett misstag att marknadsföra rymden som ett romantiserat vilda västern, ett anarkiskt gränsområde där mänskligheten kan bryta sina bojor och återfinna det hon var ämnad att göra. För att rymdens löften ska kunna infrias krävs styrning. Förväntningar på en sådan kan, vid en tidpunkt där världen inte kan enas kring regler för den världsliga handeln med stålbalkar och sojabönor, verka orealistiska. Utan denna skulle dock potentialen hos allt ligger bortom Jorden i bästa fall få vänta ytterligare 50 år på att fullbordas. I värsta fall skulle rymden bidra till Jordens problem.

Ögonblicket då Neil Armstrong klev ned på månytan inträffade för 50 år sedan och ingav världen en känsla av vördnad, stolthet och förundran. Den här tidningen hävdade följande: ”Från och med i dag kan människor resa till alla platser i universum som de kan önska sig och ha uppfattningsförmåga om! Det är nu alldeles säkert att människor fortare än kvickt kommer att resa till planeterna.” Men ack nej. Månlandningen var ett undantag och ett uppnått mål, inte ett självändamål, utan ett sätt att framhäva vilken extraordinär kapacitet Amerika besitter. Den poängen behövde inte upprepas efter att den kammats hem. Endast 571 personer har befunnit sig i omloppsbana och sedan 1972 har ingen heller färdats i rymden någon längre sträcka än den mellan Des Moines och Chicago.

Nästkommande 50 år kommer att se helt annorlunda ut. Minskande kostnader, nya teknologier, Kinas och Indiens ambitioner och en ny generation entreprenörer ingjuter hopp om en dristig tidsepok inom rymdutvecklingen. Den kommer med största sannolikhet att inkludera turism för de rika och bättre kommunikationsnätverk för alla. På lång sikt kan den inbegripa mineralutvinning och till och med masstransporter. I framtiden kommer rymden för alltid att bli mer som en förlängd del av jorden – en estrad för företag och privatpersoner och inte bara för regeringar. Dock finns ett aber i fråga om att uppfylla förväntningarna. Världen behöver skapa en uppsättning lagar som styr över himlavalvet – både i fredstid och, om så blir fallet, även vid ofred.

Utvecklingen inom rymdområdet har än så länge haft fokus på att underlätta aktiviteter som sker under dess sfär – huvudsakligen den kommunikation som satellitsändning och satellitnavigering innebär. Två saker håller på att förändras. Till att börja med finns det inom geopolitiken en ny glöd för att nytända föresatsen att skicka människor längre bort än den ytliga låga banan runt jorden. Kina har planer på bemannade månlandningar 2035. President Donald Trumps förvaltning vill se amerikaner tillbaka på plats 2024. Minskande kostnader gör en sådan uppvisning mer ekonomiskt genomförbar än tidigare. Kostnaden för Apollo uppgick till hundratals miljarder dollar (i nutida penningvärde). Nutidens prislapp ligger på tiotals miljarder.

[ … ]

Det är ett misstag att framställa rymden som ett romantiserat vilda västern, ett anarkistiskt gränsland där mänskligheten kan slå sig fri från sina bojor och återupptäcka sin levnad. För att rymden ska kunna uppfylla de förväntningar den ger upphov till krävs regim. I en tid då världen inte kan komma överens om reglerna för hur den jordiska handeln med stålbalkar och sojabönor ska hanteras kan det tyckas vara att begära mycket. Likväl kan utsikterna för allt som finns bortom jorden, i avsaknad av detta, i bästa fall bli till verklighet om 50 år. I sämsta fall lägger rymden sten på börda för problemen på jorden.

Det där ögonblicket för 50 år sedan när Neil Armstrong satte ner foten på månens yta är ett mycket inspirerande och stolt och beundrat ögonblick världen över. Denna tidning påstår att: "människan från denna dag kan ta sig vart som helst i universum om hon vill och om uppfinningsförmågan driver henne... till alla planeter förr eller senare, kommer människan säkerligen ta sig". Men nej, månlandningen var en villfarelse, ett mål som uppnåddes men inte som ett självändamål utan för att signalera att USA har extraordinär kapacitet. Vid denna tidpunkt behövde man inte göra mer än så. Endast 571 personer har befunnit sig i jordens omloppsbana och sedan 1972 har ingen vågat sig mycket längre bort i rymden än så långt som Des Moines ligger ifrån Chicago.

De kommande 50 åren kommer att se mycket annorlunda ut. Lägre kostnader, ny teknik, Kinas och Indiens ambitioner och en ny generation av entreprenörer lovar ett djärvt århundrade för rymdutvecklingen. Detta kommer säkerligen att innebära turism för de rika och bättre kommunicerand nätverk för alla; i det långa loppet kanske det också involvererar utvinning av mineraler och till och med masstransporter. Rymden kommer att bli som en förlängning av jorden - en arena för företag och privapersoner, inte bara regeringarna. Men för att kunna uppfylla detta löfte behöver vi först skapa ett system av lagar som styr himlarna - både i fredstid och om det skulle bli krig.

Utvecklingen av rymden har hittills varit fokuserad på att underlätta för oss här nere—huvudsakligen satellitkommunikation för att sända radioutsändingar och att navigera. Nu förändras dessa två ting. Först och främst ställer det till det med geopolitiken som pushar oss att skicka iväg människor utanför jordens omloppsbana. Kina planerar att landa människor på månen till 2035. President Donald Trumps administration vill att amerikanarna ska vara tillbaka på månen till 2024. Fallande kostnader gör detta mer tillgängligt än tidigare. Apollo kostade hundratals biljoner dollar (i dagens penningvärde). Nu kostar biljetterna 10 biljoner.

[ … ]

Det är fel att framställa rymden som en romantiserad Vilda Västern, en anarkistisk front där mänskligheten kan kasta av sig sina bojor och återupptäcka sitt öde. Men för att kunna uppfylla sitt löfte krävs det att man tar ledningen. I en tid när världen inte kan enas om reglerna för handel över gränserna för stålbarriärer och sojabönor kan detta tyckas vara för mycket begärt. Men utan det ligger potentialen i allt detta bortom jorden måste vi i bästa fall vänta i ytterligare 50 år innan detta kan gå i uppfyllelse. I värsta fall kommer rymden att utgöra nästa problem på jorden.