The moment when, 50 years ago, Neil Armstrong planted his foot on the surface of the Moon inspired awe, pride and wonder around the world. This newspaper argued that “man, from this day on, can go wheresoever in the universe his mind wills and his ingenuity contrives…to the planets, sooner rather than later, man is now certain to go.” But no. The Moon landing was an aberration, a goal achieved not as an end in itself but as a means of signalling America’s extraordinary capabilities. That point, once made, required no remaking. Only 571 people have been into orbit; and since 1972 no one has ventured much farther into space than Des Moines is from Chicago.
The next 50 years will look very different. Falling costs, new technologies, Chinese and Indian ambitions, and a new generation of entrepreneurs promise a bold era of space development. It will almost certainly involve tourism for the rich and better communications networks for all; in the long run it might involve mineral exploitation and even mass transportation. Space will become ever more like an extension of Earth—an arena for firms and private individuals, not just governments. But for this promise to be fulfilled the world needs to create a system of laws to govern the heavens—both in peacetime and, should it come to that, in war.
The development of space thus far has been focused on facilitating activity down below—mainly satellite communications for broadcasting and navigation. Now two things are changing. First, geopolitics is stoking a new push to send humans beyond the shallows of low-Earth orbit. China plans to land people on the Moon by 2035. President Donald Trump’s administration wants Americans to be back there by 2024. Falling costs make this showing off more affordable than before. Apollo cost hundreds of billions of dollars (in today’s money). Now tens of billions are the ticket price.
[ … ]
It is a mistake to promote space as a romanticised Wild West, an anarchic frontier where humanity can throw off its fetters and rediscover its destiny. For space to fulfil its promise governance is required. At a time when the world cannot agree on rules for the terrestrial trade of steel bars and soybeans that may seem like a big ask. But without it the potential of all that lies beyond Earth will at best wait another 50 years to be fulfilled. At worst space could add to Earth’s problems. | Ögonblicket när Neil Armstrong för 50 år sedan satte ner foten på månens yta väckte respekt, stolthet och förundran över hela världen. Här i tidningen påstod vi att ”från den här dagen kan människan nå varthelst viljan och uppfinningsrikedomen vill komma … till planeterna snarare förr än senare, kan människan säkert ta sig.” Men så blev det inte. Månlandningen var ett undantag, ett mål som inte uppnåddes för att det var ett mål i sig, utan för att det var ett sätt att visa upp Amerikas enastående förmåga. När det målet väl var uppnått behövde inget mer göras. Bara 571 personer har befunnit sig i satellitbana runt jorden och alltsedan 1972 har ingen förmått nå längre ut i rymden än avståndet från Des Moines till Chicago. De följande 50 åren kommer att se helt annorlunda ut. Sjunkande kostnader, nya tekniker, kinesiska och indiska ambitioner och en ny generation entreprenörer, allt detta vittnar om en djärv era inom rymdtekniken. Högst troligt kommer den att omfatta rymdturism för de välbeställda och bättre kommunikationsnät för alla. På längre sikt kan det innebära mineralutvinning och till och med masstransporter. Rymden kommer allt mer att likna en utvidgning av jorden – en ny arena öppnas för företag och enskilda individer, inte bara för regeringar. Men om detta scenario ska bli verklighet behöver mänskligheten skapa ett system av lagar som styr över skyarna – såväl i fredstid som i värsta fall i krig. Hittills har utvecklingen av rymdtekniken inriktats på att underlätta verksamheter nere på jorden – i huvudsak satellitkommunikation för utsändning och navigering. Två faktorer håller nu på att ändras. För det första strävar geopolitiken efter att sända människor längre bort än en omloppsbana runt jorden. Kina siktar på att landsätta människor på månen till år 2035. President Donald Trump och hans regering vill att amerikaner ska vara tillbaka på månen till 2024. Dessa styrkedemonstrationer blir mer överkomliga tack vare lägre kostnader än tidigare. I dagens penningvärde kostade Apollo hundratals miljarder dollar (i dagens penningvärde). Ny är biljettaxan i stället tiotals miljarder. [ … ] Det vore ett misstag att framställa rymden som den nya vilda västern, ett laglöst gränsland, där människorna kan frigöra sig och återfinna lyckan. Makten behöver styras upp för att rymdens möjligheter ska kunna utnyttjas, och det är mycket begärt i en tid där världen inte kan enas om handelsreglerna för stål eller sojabönor. Men därförutan kommer nyttjandet av möjligheterna utanför jorden att dröja åtminstone ytterligare 50 år. I värsta fall kommer rymden att förvärra problemen på jorden. |