ProZ.com translation contests »
Bon voyage: "Stories about travel" » English to Swedish » Entry by Angelica Kjellström


Source text in English

Translation by Angelica Kjellström (#27206)

The moment when, 50 years ago, Neil Armstrong planted his foot on the surface of the Moon inspired awe, pride and wonder around the world. This newspaper argued that “man, from this day on, can go wheresoever in the universe his mind wills and his ingenuity contrives…to the planets, sooner rather than later, man is now certain to go.” But no. The Moon landing was an aberration, a goal achieved not as an end in itself but as a means of signalling America’s extraordinary capabilities. That point, once made, required no remaking. Only 571 people have been into orbit; and since 1972 no one has ventured much farther into space than Des Moines is from Chicago.

The next 50 years will look very different. Falling costs, new technologies, Chinese and Indian ambitions, and a new generation of entrepreneurs promise a bold era of space development. It will almost certainly involve tourism for the rich and better communications networks for all; in the long run it might involve mineral exploitation and even mass transportation. Space will become ever more like an extension of Earth—an arena for firms and private individuals, not just governments. But for this promise to be fulfilled the world needs to create a system of laws to govern the heavens—both in peacetime and, should it come to that, in war.

The development of space thus far has been focused on facilitating activity down below—mainly satellite communications for broadcasting and navigation. Now two things are changing. First, geopolitics is stoking a new push to send humans beyond the shallows of low-Earth orbit. China plans to land people on the Moon by 2035. President Donald Trump’s administration wants Americans to be back there by 2024. Falling costs make this showing off more affordable than before. Apollo cost hundreds of billions of dollars (in today’s money). Now tens of billions are the ticket price.

[ … ]

It is a mistake to promote space as a romanticised Wild West, an anarchic frontier where humanity can throw off its fetters and rediscover its destiny. For space to fulfil its promise governance is required. At a time when the world cannot agree on rules for the terrestrial trade of steel bars and soybeans that may seem like a big ask. But without it the potential of all that lies beyond Earth will at best wait another 50 years to be fulfilled. At worst space could add to Earth’s problems.
Den gången då Neil Armstrong för femtio år sedan satte ned sin fot på månens yta väckte han människors vördnad, stolthet och förundran i hela världen. Tidningen hävdade att ”människan är från och med idag kapabel att resa vart han vill i universum, han kan resa dit hans tankar och hans påhittighet för honom, till de planeter, som människan snarare förr än senare helt klart kommer att ta honom.” Men nej, månlandningen var en villfarelse, ett mål som man inte uppnår som ett mål i sig självt utan som ett sätt att signalera att Amerika är i stånd att klara av något utöver det vanliga. Den poängen behövde inte formuleras om när den väl hade yttrats. Det är endast 571 människor som har varit i jordens omloppsbana, och sedan 1972 har ingen försökt sig på att komma mycket längre in i rymden än sträckan Des Moines till Chicago.

Nästa halvsekel kommer att bli helt annorlunda med fallande kostnader och ny teknik. Halvseklet kommer att präglas av kinesiska och indiska ambitioner, och en ny generation entreprenörer som utlovar en djärv epok med utveckling i rymden. Nästa femtio år kommer nästan så säkert som amen i kyrkan inbegripa turism för de välbärgade och även bättre kommunikationsnätverk för gemene man. På lång sikt kan det komma att innebära exploatering av mineraler och även masstransportering. Rymden kommer mer och mer att likna en utvidgning av jorden – en arena för företag och privatpersoner, inte bara myndigheter. Men för att detta löfte ska kunna infrias behöver världen skapa ett system med lagar som styr rymden, såväl i tider av fred som i tider av krig, om händelseutvecklingen går så långt.

Så långt har utvecklingen av rymden fokuserat på att underlätta aktiviteter på jorden, i huvudsak satellitkommunikationer för radio- och TV-utsändningar och navigering. Nu börjar saker och ting att förändras på två områden: För det första går geopolitiken i bräschen för att skicka människan bortom grundlagret av jordens låga omloppsbana. Kina planerar att landsätta människor på månen 2035. President Donald Trumps administration vill ha amerikaner tillbaka på månen 2024. Fallande kostnader gör det mer överkomligt ekonomiskt att visa sig på styva linan. Apollo kostade hundratals miljarder dollar (i dagens valuta). I dag kostar biljetten tiotals miljarder dollar.

[ … ]

Det är ett misstag att upphöja rymden som ett slags romantiserat vilda västern, ett anarkistiskt gränsområde, i vilket mänskligheten kan kasta av sig sina bojor och återupptäcka sitt öde. Herravälde krävs för att uppfylla löftet. I en tid då världen inte kan enas om regler för handeln på jorden avseende ståltackor och sojabönor ter sig detta som ett oöverstigligt hinder. Emellertid kommer potentialen av vad vi kan förvänta oss ligga bortom vår jord. I bästa fall kan vi behöva vänta ytterligare femtio år på att våra drömmar ska realiseras. Ett skräckscenario är att rymden kan bli ytterligare ett problem för vår jord.


Discuss this entry