Början

Plötsligt för många år sedan,
Den pojke jag var blev till en man:
Hastigt jag mitt liv så fann!
Jag såg en värld för mig – sådan
En plogman vid sin häst fången,
Svettas vid ett krön redan
Då han lämnat dalgången,
Plöjde dalen där nedan,
Och ser en sluttning och ledan,
Karga stenar på hans lott,
Åskan honom snart har nått,
Och svarta bergstoppen ovan, rått,
Väntar nu.
– Låt han plöja, törs han blott!

Bondens liv

Allt skedde för inte länge sedan,
den pojke jag varit blev en man:
inom kort fick jag bevisa vad jag kan!

Världen låg klar och tydlig framför mig -
och bonden står troget vid sin häst.
Han svettas vid den första kullens rand,
dalgången ligger bakom honom,
den ligger fårad i dalens sand.
Han ser den bergssluttning han ska plöja,
men ofruktbar berggrund gör det hela tufft
och åska hänger i ödesmättad luft.
Den svarta bergstoppen tornar fram där han tågar,
han vandrar vidare …
Låt honom plöja om han vågar!

Begynnelsen

Allt inom ett ögonblick, för många år sedan,
blev pojken jag var en man:
Plötsligt började mitt liv minsann!
Jag såg världen framför mig - alltmedan
det är så att en plöjare står vid sina kusar,
anletes svett vid ögonbrynen rör,
bakom ligger platsen, där floden brusar
som fåror, i dalen nedanför.
En bergsida att ploga framför sig han ser.
Det han har är en steril sten,
åskan hänger i luften
och den svarta toppen ovanför honom är kal och ren,
inför vad som härnäst sker.
- Låt honom ploga om han vill utmana den!